Förlossningen

Nå, då ska jag försöka berätta lite om hur det gick till när sonen beslutade sig för att komma ut. Jag var ju inne och skrev 40+0-inlägget och mer än så blev det inte, fast det hade vi ingen aning om då.

40+0, 7/1-09, en dag efter beräknat förlossningsdatum. Jag hade lite förvärkar men inget speciellt, inget tydde på att det skulle sätta igång. Vi beslutade oss för att försöka bara ta det lugnt och ha det mysigt tills förlossningen skulle sätta igång, allt utom det sista småplocket som tandborstar och telefoner och sånt var packat. Vi gjorde upp en plan för kvällen; sex, dusch, sen film.

Sagt och gjort, vi gick in i sovrummet, slängde alla kläder till tvätt, hoppade i säng och satte igång. Jag sa ”Undra hur många gånger till vi kommer hinna ha sex innan vårt ofrivilliga uppehåll?” Inte en enda gång visade det sig för vi var inte de enda som satte igång, PANG sa det långt ner i magen! Det både lät och kändes rejält, Sirius kände det som en värmevåg mot sina fingrar och jag tyckte det kändes som att bäckenet knäckte till på nåt sätt. Jag fattade däremot efter ett par sekunder att det måste vara vattnet som gick så jag hoppade snabbt upp ur sängen för att inte blöta ner den och när jag ställt mig upp sa det splash på golvet och det bara rann och rann ur mig. 18:28 var klockan då.

När jag tittade ner blev jag lite orolig för vattnet var mörkt, bebisen hade med andra ord bajsat i fostervattnet. Eftersom vi hade blivit undersökta två dagar tidigare och allt var perfekt då så var jag inte enormt oroad men det är ju ändå inte en bra sak. Jag gick på toa och spred mer vatten omkring mig på väg genom lägenheten, fem gånger ungefär bara rann det ur mig, både i binda och ner efter benen på golvet.

Värkarna satte igång direkt efter att vattnet gått och de kändes ganska mycket på en gång. Medans jag satt på toa för att inte söla fostervatten överallt ringde jag till förlossningen för att berätta om vattenavgången och missfärgningen och också att det var meningen att vi skulle slussas vidare till Umeå. Att vi skulle få komma in visste jag ju för man ska ju alltid in på undersökning när vattnet har gått och om barnet bajsat måste de ju kolla hur det står till. Barnmorskan frågade om jag var säker på att det var vattnet som gått och jag sa att det var ingen tvekan och att det var missfärgat. Jag hade ju några värkar medans vi pratade och hon måste ha varit skicklig på att avgöra saker på telefon har jag konstaterat i efterhand men just då blev jag ändå lite chockerad när hon sa åt mig att ringa 112 och begära ambulans på en gång.

Här blev det lite kaos, Sirius fick springa runt för att försöka packa klart samtidigt som han försökte torka upp alla fostervattenpölar efter mig och hjälpa till att torka av mig och hämta mer bindor och plocka upp kläderna för vi skulle ju uppenbarligen inte hinna med nån dusch heller. Jag satte mig på ena toaletten för att rinna vidare där och Sirius gick till den andra för att bajsa, jag ringde 112 och nu började jag få riktigt ont. Ambulans beställdes och innan jag var färdigpåklädd och Sirius färdigbajsad var den framme.

Jag klädde på mig klart och Sirius rafsade ihop det som var opackat och samlade ihop allt som skulle med vilket blev en del eftersom vi trodde det skulle ta lång tid och att vi skulle till Umeå på obestämd tid, rullstolen hade vi fått veta kanske skulle skickas med egen taxi till Umeå om jag skulle behöva åka ambulans dit med men den skulle försöka tryckas in under den korta resan till sjukhuset här (Lycksele lasarett) i alla fall. Ambulansmännen frågade lite men vad kommer jag inte riktigt ihåg för smärtan pockade på min uppmärksamhet. De smygkikade på sina klockor och jag hörde att de konstaterade sinsemellan att båda fått det till 2-3 minuter mellan värkarna. De verkade nervösa.

Jag fick åka bårbädd på hjul och Sirius slet som en packåsna. In lastades allt, jag hade glömt mina skor så Sirius fick springa upp igen, ambulansmannen som var hos mig fortsatte hålla koll på mina värkar som blev starkare och tätare samtidigt som han försökte ta mer uppgifter. Tydligen gick resan till sjukhuset snabbt men jag tyckte det kändes som evigheter där jag låg fastspänd på rygg med babyskyddet i famnen. Väl där åkte vi in akutingången och jag rullades iväg genom akuten mot förlossningen men jag såg inget av det. De skjutsade mig raka vägen in på ett förlossningsrum, nummer två var vårat rum, och jag fick flytta över till förlossningssängen.

Sen var det en del folk ett tag och lite vims för att komma iordning så exakt vad som hände i vilken ordning har jag nog inte riktigt koll på för det var lite hektiskt och jag hade mycket ont. Men vi kom in på rummet i alla fall, de tog papperet med blodgrupp och journalen och förlossningsbrevet och frågade efter mitt personnummer. Ctg sattes, ganska snart skrotades dosan som mäter livmodersammandragningarna och en barnmorskestudent sattes på att hålla den andra på plats så de skulle få en vettig kurva utan så mycket hack eftersom jag rörde mig så mycket. När en värk kom var jag tvungen att sätta mig upp, luta mig lite bakåt, ha ett ben utanför sängen och så röra runt mig lite, jag försökte lägga ner mig emellan men jag hann aldrig riktigt lägga mig förrän det var dags igen. Barnmorskan vi fick träffa var Elisabet som vi träffat innan, hon är trevlig och pratar lite som Sirius mormor. Hon undersökte mig också och jag var öppen tre centimeter och livmoderhalsen var utplånad.

Jag hade ju tänkt ha håret flätat i två flätor men eftersom vi hade som mål att duscha så hade jag inga flätor när vi kom in. Jag hade så ont och fick som sagt var inga pauser att tala om så jag konstaterade att det var inte tal om att göra två praktiska flätor, däremot försökte jag få till en. När värken började dämpa sig slet jag av mig hårsnodden, drog över håret på vänster sida och gjorde så snabbt jag kunde en hyffsad fläta.

De frågade mig om jag ville ha nåt att dricka, jag sa att jag visste inte för jag klarade helt enkelt inte av att tänka på det just då, då frågade de vad jag ville ha att dricka men det tog många värkar innan vi hade fått tillräckligt lång stund för att både överlämnna informationen om vad det fanns att dricka och för mig att sedan försöka lämna ett svar. Valet föll på
röd, söt saft och nyponsoppa. Socker lät uppiggande och nyponsoppan lät lagom i konsistens och också lite matig, sockerdricka däremot lät bara stickigt. Jag fick sugrör till och Sirius försökte mata mig lite då och då men jag fick inte riktigt tid mellan värkarna ens för att dricka så det blev bara ett par utspridda klunkar. När förlossningen var över drack jag däremot upp alltihop.

Barnmorskan gick iväg ett tag för att prata med läkaren som vi senare fick reda på var den trevliga dansk vi träffat under måndagen, han rådgjorde med Umeå och sedan fick vi reda på att vi skulle få stanna. När vi pratade med honom efter förlossningen fick vi reda på att han hade funderat på att skicka oss med helikoptern men dels misstänkt att vi inte skulle hinna fram ändå och det vore dumt att föda i luften och dels inte velat att barnet skulle vara utan övervakning den tiden eftersom fostervattnet var missfärgat. Eftersom allt gick så fort trodde de heller inte att det skulle tillstöta något eftersom det de hade fruktat var en lång och utdragen förlossning. Vi var glada att vi fick stanna i alla fall. Det beslutades också att det skulle sättas en skalpelektrod så att de skulle kunna övervaka barnet på ett bra sätt utan hack samtidigt som jag blev fri att röra mig. Det gick bra och gjorde inte ont.

Nål skulle sättas och narkosläkaren kom eftersom jag hade bett om det, det var vad vi hade bestämt med dem i Sundsvall. Han var inte bra, han stack fyra gånger, två uppe på höger hand, en gång på sidan av handleden och satte sedan nålen mitt på handleden, smidigt värre. Han undrade om jag hade tänkt få ryggbedövning också, jag sa nej, han sa att det tyckte han var bra för det ville han inte sätta på mig. I och för sig så ville jag ju absolut inte ha det men samtidigt kändes det lite nervöst att den utvägen stängdes om jag skulle ångra mig senare.

Nånstans här också behövde jag kissa, de föreslog ett bäcken och jag tackade ja. De funderade på att gå iväg lite för att det skulle bli mer privat men jag var kissnödig, jag hade ont och jag var för upptagen av att föda barn för att vara pryd, plus att det inte direkt är bekvämt med bäcken så jag bara fick det överstökat.

Ett tag mådde jag riktigt illa och var rädd att jag skulle kräkas. Jag sa att jag mådde illa och då hade nån där inne hämtat en sån sjukhuskräktubpåse och gett till Sirius men det märkte jag aldrig eftersom jag blundade. Den behövdes dock inte utan det gick över.

Mer värkar. Mycket ont gjorde det. Lustgas föreslogs och jag undrade om det inte var för tidigt att börja med men de tyckte jag skulle prova och eftersom jag hade desperat ont så provade jag och det hjälpte. Jag tänkte att hur sjutton ska jag klara mig längre fram om det gör så här ont nu men beslutade att det får bli ett senare problem. Det kändes skönt att få fokusera på långa, djupa andetag. Det luktar och smakar rätt illa ibland.

Jag skrek väldigt mycket, det hjälpte att skrika på varje utandning. Jag hade läst att i nån kultur så tror de att livmodern och munnen/rösten är sammankopplade så att om man skriker under förlossningen så hjälper det till att slappna av och att öppna upp och det kan nog mycket väl stämma för det kändes bra och avslappnande eftersom jag inte behövde hålla emot och spänna bort smärtan. Första värkarna var det mer pustande och stånkande, sen mer stönande och väl inne på förlossningen började jag skrika ganska snart. Jag kunde också höra på mina skrik hur ont det verkligen gjorde, det hjälpte mig att avgöra om jag börjat med lustgasen tillräckligt tidigt och om det var dags att höja och så. En gång höjde de i alla fall, en gång till hade varit trevligt men då gick det tydligen inte att höja mer. Jag hann bara andas 1-3 andetag mellan värkarna så mot slutet andades jag i masken hela tiden.

Vissa saker kanske kommer lite blandat som sagt var men allt gick så fort och det var så mycket som hände. Jag undersöktes igen och barnmorskan Elisabet sa att jag var öppen tre cm fortfarande men att huvudet hade roterat och kommit ner jättefint och att massa saker hade hänt och gått framåt. Jag var däremot helt upptagen av smärtan så jag hörde att jag var öppen tre cm (precis som sist) och inget mer, där fick jag lite panikkänslor och tänkte att hela den här tiden (som ju inte kan ha varit så himla lång tid ändå) och det har inte hänt nåt! Sirius upprepade det andra och då verkade det gå in för jag lugnade mig och fortsatte kämpa.

Vid nästa undersökning var jag helt plötsligt öppen 7-8-9 cm. Troligen hade skiftbytet skett då. Jag blundade för det blev för mycket störande moment om jag skulle ta in allt som hände runt omkring och alla människor, jag vände mig verkligen inåt och den enda jag brydde mig om var Sirius som fanns där hela tiden. Jag vet inte om det var vid den undersökningen eller om det var en till, troligen var det en till, men en gång sa de att jag var öppen nästan 10 cm och jag tyckte att de sa att det var nästan 10 cm kvar och jag höll på att få spader om det var så mycket kvar men jag kom på att det var ju en omöjlighet så jag sa att det hörde till och med jag hur dumt det lät när de sa att ”nej nej, inte kvar”. Jag meddelade att jag förstod mitt misstag eftersom jag var rädd att de skulle tro att jag var helt borta och sänka lustgasen.

Där mot slutet började jag få krystimpulser. De var inte så starka så det var inga rejäla krystningar men det blev att kroppen tryckte lite vid slutet av varje värk. Barnmorskan berättade senare att eftersom det gick så fint och så fort så hade hon låtit mig göra det eftersom det inte kunde skada utan bara göra mig trött, men om hon hade bett mig låta bli hade jag inte kunnat stoppa det för det var inte jag som styrde det.

Sen var det dags att krysta på riktigt, oj vilken övergång det var och vad skönt det var att få trycka på! Jag tog i så mycket jag kunde och så länge jag kunde, 2,5-3 krystningar hann jag med på en värk och jag verkligen kände hur han trängde ner och ut. Vid ett tillfälle kände jag hur det liksom sträckte och stack och då satte jag automatiskt ner en hand. Efteråt har jag funderat på om det var då jag sprack och att det var det jag kände, det är ju möjligt. Jag kände i alla fall huvudet! Jag kände hur det buktade, helt fantastiskt, men sen kände jag hur nån puttade bort min hand så jag tänkte att jag kanske var i vägen och flyttade upp den igen. Sirius säger att det inte var nån som gjorde det utan att jag bara hade ryckt tillbaka handen så kanske det var sladden (sladden till skalpelektroden var tejpad mot mitt ben) som kom åt mig. Jag låg på rygg lite halvsittandes i förlossningssängen med fötterna på fotplattorna i fotänden när jag krystade. Jag kände hur det trycktes ut bajs ibland, troligen kiss också såvida det inte var blod eller fostervatten.

Jag krystade igen och så var huvudet ute! Sen nästa krystning kom kroppen och det kändes som att det ramlade ut en hink inälvor ur mig. Efter ett par sekunder så skrek han, ett fantastiskt ljud, och så fick jag upp honom på magen. Han bajsade vid framfödandet också och blev torkad i munnen innan han fick komma upp till mig. På med mössa och filt, kladdig av blod och bajs och fosterfett var han våran underbara son, och så underbar. Vi tittade att det var en pojke som vi redan visste men det tog ett tag innan jag fick se hans ansikte för uppifrån mig såg jag bara håret och pannan. Oj vad trött jag var. Jag höll om mig fina lilla pojke och kände lite på navelsträngen. Den var varm och mycket mjukare än jag hade föreställt mig. 22:25 föddes våran son.

Jag hade tydligen krystvärkar i 18 minuter men barnmorskan sa efteråt att från det jag började krysta så var han ute på under fem minuter. Hela han kom ut på en krystvärk också. Jag hade skrivit in önskemål om varm handduk tryckt mot mellangården i förlossningsbrevet, studenten hade läst det och jag hörde att hon sa till om det men det hanns aldrig med. Britt hette barnmorskan som förlöste. Hon berättade efteråt att vi klarat oss så bra själva att hon bara behövde övervaka.

Sen skulle navelsträngen klippas, efter att vi dubbelkollat med dem att det verkligen var en sen avnavling och att navelsträngen slutat pulsera. Två klämmor sattes, Sirius klippte, lite blod sipprade fram och rann ut och så sattes en gummisnodd över stumpen.

Jag fick en spruta i droppingången också som skulle hjälpa till med sammandragningen av livmodern. Barnmorskestudenten kände efter i navelsträngen om moderkakan hade lossnat och det hade den så då fick jag krysta ut den med. En krystning, mjukt och fint gled den ut och det gjorde inte ont alls. Moderkakan föddes fram tio minuter efter bebisen.

Sen undersöktes jag och det kostaterades att jag hade spruckit inuti på den nedre slidväggen i en 1 cm reva uppåt/inåt (syddes med två stygn) och att den högra inre blygdläppen hade rivits upp och det var så pass djupt att det inte bara lämnades att läka på egen hand (syddes med fyra stygn men missades att föras in i journalen). Hon stack också in ett finger i rumpan för att känna att allt var helt och det gjorde mycket ont för jag hade fått hemorojder, små flikar/kulor under förlossningen.

De erbjöd bedövning men jag blev vansinnigt rädd för en spruta i underlivet låter så lagom roligt och jag hade hört att det skulle göra så ont. De bekräftade att det svider så jag vågade inte ta den utan bad om att få lite lustgas istället. Jag bad Sirius att hålla en hand på bebisen för säkerhets skull, han låg på mitt bröst och jag höll om honom medan jag blev sydd. Inuti gick det rätt bra att sy men fy sjutton vad vansinnigt ont det gjorde att sy de fyra yttre stygnen, dem skrek jag av, det var det värsta med hela förlossningen.

Där på min mage fick våran son sitt namn. Det bara dök upp i mitt huvud och det kändes så starkt, jag vände mig till Sirius och viskade ”Lucifer.”, ”Kanske det.” svarade han. Lucifer lyste in på oss under förlossningen och fortsatte att lysa in i vårat rum under hela BB-vistelsen. Varje gång vi funderade på namn sprack molnen upp och Lucifer lyste upp hela rummet, när Sirius var tvungen att gå in till stan för att köpa mat lyste Lucifer över oss när han skulle gå tillbaka till BB, vi började kalla honom Lucifer redan där.

Sen fick Sirius sitta med bebisen en stund, han tog av sig tröjan för att ge lite kroppskontakt. Medans fick jag hjälp att få på mig en blöjbinda med tjusiga nättrosor och en sjukhusrock, klädseln jag aldrig hann få på mig när vi kom in utan jag födde barn i svart t-shirt, ljusblå bh, rosa trosor (som åkte av ganska snabbt) och kompressionsstrumpor.

Sen flyttade jag över till en sjukhussäng, fick tillbaka min bebis och åkte säng in till vårat rum som låg vägg i vägg med förlossningsrummet vi var i. Där fick vi mackor och te och cider. Sen tog jag en snabb avsköljande dusch.

Påklädning av bebis skedde också så klart, vi valde att låna kläder och blöjor, vi hade fått höra av barnmorskan att de använde tygblöjor på BB och det ville vi gärna prova. En barnmorska visade hur man viker och sätter på och sedan klarade vi oss själva. Vid första skötningen med bajs kallade vi på en barnmorska som bytte och guidade Sirius som hjälpte till och jag stod bredvid.

Ett antal timmar efter förlossningen (runt fyra timmar tror jag det var) var det dags att premiärkissa. Mycket läskigt och inte en vidare trivsam upplevelse, det sved och bara att sitta på en toalett kändes otrevligt. Det fanns en speciell dusch med instruktioner om desinfektion och med lösa plastpluttar att sätta över, den använde jag varje gång och det hjälpte. När kissandet var avklarat och inrapporterat plockade de bort droppet (man måste ha kissat en gång innan det får tas bort), det var skönt. Första bebiskissningen var i blöjan men även på skötbordet vid bytet bara efter några timmar, det rapporterades också nöjt in (alla första kissningar och bajsningar ska in i journalerna och meddelas just för att de ska veta att allt fungerar som det ska).

Första bajsningen vill jag helst glömma. Det sägs att det ska vara som en andra förlossning och det stämmer, fy vad ont det gjorde! Kroppen tog liksom över igen och använde samma krystreflexer som vid framfödandet av barnet men nu var smärtan och blodet bara där för att leverera bajs. Jag föder hellre barn än att bajsa första gången efter en förlossning. Jag tror det var på andra dagen. Första bebisbajsningen skedde ju i magen, sedan vid framfödandet så det var ju redan avklarat men han bajsade redan första dagen också.

Förlossningen var helt fantastisk och vi är mycket nöjda båda två. Det fungerade jättebra med både Elisabet och Britt, speciellt skönt var det att Britt lyckades läsa av både oss och situationen så bra fast hon hoppade in i sista minuten.

På BB blev våra favoriter barnmorskan Maja och undersköterskan Dolores som båda jobbade natt, de var mycket duktiga och gav oss väldigt bra hjälp med amning och solning (Lucifer behövde sola ett tag under andra natten och det var en svår tid). Vi fick mycket beröm för vårt samspel och våran fina relation och vid utskrivningen sade barnmorskan som skrev ut oss ”Det här avsnittet hoppar vi över, det behövs inte på er, det har vi ju sett allihop.” (det handlade om att mannen skulle ta hand om sin kvinna, visa henne respekt, vara kärleksfull och inte tvinga sig på henne)  vilket var mycket roligt att höra.

Lucifer var 50 cm lång och vägde 2850 g. Vi fick nummer 0006 runt handlederna och han titulerades gossebarn nummer 6. Förlossningen tog strax under fyra timmar.