Idag blev vi väckta en timme innan jag hade ställt klockan med besked att vi får besök omgående av Teknikern Thomas. Upp som en överspänd fjäder och hoppa i kläderna från sovande läge! Mycket dum idé, blå hinken fick en slurk galla i sig och jag kan med andra ord konstatera att jag fortfarande kräks, jag har bara blivit bättre på att undvika de värsta kräkfällorna. Så mycket för att illamående går över tills vecka tolv, jag går in i vecka femton på fredag.
Thomas kom, mekade lite, konstaterade att han behöver köpa fler verktyg och kommer därför tillbaka senare. Men mig gör det inget så länge jag får behålla den gamla bilen så länge. Ny duschpall fick jag också och nu är benen avkapade så att jag når ner med fötterna också vilket kan vara praktiskt. Jag beställde på ett stort, stadigt fåtöljsschabrak med både rygg- och armstöd så jag kan sitta avslappnat och inte halka omkring på balsam så jag riskerar att glida av i lutningen som det är nu. Jag misstänker att jag kan behöva lite bekvämlighet längre fram.
Vi var på biblioteket i över fyra timmar idag, det var jobbigt och jag fick inte tag på den bok jag skulle ha men vi hittade lite annonser och bilder från 1966 och 1979 i gamla tidningar som vi tog kopior på och det var intressant. Sen gick vi på McDonald’s och åt mat och fick två rosa glas, jag kräktes INTE utan kunde till och med äta en vettig portion! På väg hem shoppade vi toapapper, papptallrikar, te och champis som jag fick för mig vore kul att prova som vuxen eftersom jag tyckte det var läskigt som barn. Jag ville egentligen ha päroncider men det fanns ingen alkoholfri.
När vi skulle gå över vägen hamnade vi mitt i ett motorcykelgäng, det var runt femtio stycken som dånade förbi. Efter oss kom ett gäng till. Upp från bäcken kom en svart, långhårig liten kisse som blev störd och skrämd mitt i fiskandet och fiskmumsandet av alla motorcyklar och den verkade så lättad över att se oss! Den kom fram och pratade och strök sig mot Roger så vi pratade lite med den så den skulle bli trygg igen men eftersom jag inte får röra utekatter så nöjde vi oss med några vänliga ord och lite jamande. Det tyckte katten inte var nog, är man skrämd så är man och den tyckte tydligen att jag var tryggheten och trösten personifierad så den klättrade upp på mig! Naturligtvis fastnade den under styret men den ville vara i mitt knä så så bestämde den sig för att att sitta fastklamrad i mitt ben var bättre än att stå på marken själv. Nu var jag ju ändå kattad så jag vigde högerhanden till kattklappande. Den blev tröstad och glad och klev ner efter en stund, då passade vi på att sätta oss i rörelse efter att ha önskat den en trevlig kväll. Den följde med oss en bit och såg mycket nöjd ut och tackade sedan för sig och för trösten.
När vi kom hem tvättade vi händerna och torkade av bilen och tog av mig kattbyxorna och då såg vi resultatet av kattsällskapet: ett tjugotal djupa klostick rakt in i köttet som blödde och vätskade sig. Roger torkade lite med vatten och sen ringe jag till jouren för att höra om det var nån fara för toxoplasmos och om jag kunde tvätta såren med injektionstork eftersom vi självklart inte hade nån klorhexidin hemma. Rådet blev att tvätta med tvål och vatten och sen badda med injektionstork som innehåller mysiga 70% alkohol och så slutligen åka raka vägen till vårdcentralen imorgon för en koll och stelkrapsspruta. *SUCK* Så in i duschen blev det för att bada benet och sen fick Roger badda och fy bubblan vad ont det gjorde i öppna sår! Och så spruta imorgon då… Blah. Jaja, vad gör man inte för att trösta en rädd, stackars katt.
